No Cesar Millan
Cesar Millans träningsmetoder utifrån ett djurskyddsperspektiv
Man kan träna hundar på många olika sätt och i Djurskyddet är det träningsmetoder utifrån ett djurskyddsperspektiv som det är avsikten att belysa. Det finns säkert något i det som Cesar Millan gör som är bra, till exempel att han sätter fokus på ägarnas roll och ansvar. Men det som är viktigt när man ser någon träna hundar är att man kan se igenom deras träningsmetoder. Tyvärr upptäcker man då ofta ett synsätt där människor anser sig ha rätt att träna eller ”rehabilitera” hundar även om hundarna tar skada.
Jag har själv sett ett flertal avsnitt med Cesar Millan där hundar har behandlats på ett, från djurskyddssynpunkt, förkastligt sätt. Det har i vissa fall varit på gränsen till ren misshandel. När man har sett en person behandla hundar som Cesar Millan ibland gör, då bör man bli kritisk till den personens träningsfilosofi. Bakom valet av metoder finns alltid ett etiskt ställningstagande.
Ett av de exempel som jag tänker på är när Cesar Millan har tränat rädda hundar (som inte på något sätt varit aggressiva) genom att tvinga dem att vara alldeles nära det de har varit rädda för. Ett annat exempel är när han ”tränat” hundar att acceptera skötsel, t ex päls- och kloklippning, genom att hålla fast dem hårt och dra upp deras huvud med ett tunt halsband strax bakom öronen. Jag har vid flera av dessa tillfällen sett panikslagna hundar som kan ha fått psykiska skador för livet efter det han utsatt dem för. Det specialdesignade halsband som han tagit fram är snarast att likna vid ett tortyrredskap och han använder också elhalsband, vilket är förbjudet i Sverige.
Man kan inte avsäga sig ansvar bara för att man i början av varje program säger att de metoder som visas bara ska användas efter att man konsulterat en expert. Det skulle innebära att man skulle kunna visa vad som helst på TV, om man bara fastslår att det inte ska tillämpas av vem som helst. Jag tror de flesta inser att många provar det man sett på TV trots, eller kanske just därför att, man avråder från att göra det. Om det bara hade varit mycket svåra och speciella fall som man visade, hade risken varit mindre att hundägare själva hade tagit efter sättet att träna. Men i många program är det normala familjehundar och mycket vanliga problem det handlar om. Det är utan tvekan problem som det finns betydligt mer djurvänliga metoder att arbeta med. Metoder som dessutom inte innebär en så uppenbar risk för olika negativa följdverkningar.
Ledarskap med nya ögon
Synsättet som bygger på att människor och hundar skulle ingå i samma rangordning och att hunden ständigt försöker ”ta över” och bli ledare börjar kännas alltmer gammalmodig. De flesta av de förutsättningar som detta resonemang bygger på saknar helt grund. Hundar upplever med största sannolikhet inte alls människor som hundar. När hundar lever i vår värld finns ingen flock med rangordning och en ledare på det sättet som det gör i en varg- eller hundflock. Det är till och med så att det i varg- och hundflockar saknas belägg för och observationer som stöder det ”ledarskapstänkande” som finns i hundvärlden. Detta visas på ett vetenskapligt och banbrytande sätt i en dansk bok som utkom 2007. Boken kommer även att komma ut på svenska i höst.
För dig som inte har sett Cesar Millan eller är tveksam till hur du ska ta ställning, kan det vara intressant att titta på länken www.canis.se/gensider. php?gid=97 (* Anm: tyvärr borttagen från Canis hemsida) Man kommer då till tidskriften Canis hemsida och kan där se två helt skilda träningsmetoder och synsätt.
Kerstin Malm , FD i etologi, med inriktning på hundars beteende
Jag har själv sett ett flertal avsnitt med Cesar Millan där hundar har behandlats på ett, från djurskyddssynpunkt, förkastligt sätt. Det har i vissa fall varit på gränsen till ren misshandel. När man har sett en person behandla hundar som Cesar Millan ibland gör, då bör man bli kritisk till den personens träningsfilosofi. Bakom valet av metoder finns alltid ett etiskt ställningstagande.
Ett av de exempel som jag tänker på är när Cesar Millan har tränat rädda hundar (som inte på något sätt varit aggressiva) genom att tvinga dem att vara alldeles nära det de har varit rädda för. Ett annat exempel är när han ”tränat” hundar att acceptera skötsel, t ex päls- och kloklippning, genom att hålla fast dem hårt och dra upp deras huvud med ett tunt halsband strax bakom öronen. Jag har vid flera av dessa tillfällen sett panikslagna hundar som kan ha fått psykiska skador för livet efter det han utsatt dem för. Det specialdesignade halsband som han tagit fram är snarast att likna vid ett tortyrredskap och han använder också elhalsband, vilket är förbjudet i Sverige.
Man kan inte avsäga sig ansvar bara för att man i början av varje program säger att de metoder som visas bara ska användas efter att man konsulterat en expert. Det skulle innebära att man skulle kunna visa vad som helst på TV, om man bara fastslår att det inte ska tillämpas av vem som helst. Jag tror de flesta inser att många provar det man sett på TV trots, eller kanske just därför att, man avråder från att göra det. Om det bara hade varit mycket svåra och speciella fall som man visade, hade risken varit mindre att hundägare själva hade tagit efter sättet att träna. Men i många program är det normala familjehundar och mycket vanliga problem det handlar om. Det är utan tvekan problem som det finns betydligt mer djurvänliga metoder att arbeta med. Metoder som dessutom inte innebär en så uppenbar risk för olika negativa följdverkningar.
Ledarskap med nya ögon
Synsättet som bygger på att människor och hundar skulle ingå i samma rangordning och att hunden ständigt försöker ”ta över” och bli ledare börjar kännas alltmer gammalmodig. De flesta av de förutsättningar som detta resonemang bygger på saknar helt grund. Hundar upplever med största sannolikhet inte alls människor som hundar. När hundar lever i vår värld finns ingen flock med rangordning och en ledare på det sättet som det gör i en varg- eller hundflock. Det är till och med så att det i varg- och hundflockar saknas belägg för och observationer som stöder det ”ledarskapstänkande” som finns i hundvärlden. Detta visas på ett vetenskapligt och banbrytande sätt i en dansk bok som utkom 2007. Boken kommer även att komma ut på svenska i höst.
För dig som inte har sett Cesar Millan eller är tveksam till hur du ska ta ställning, kan det vara intressant att titta på länken www.canis.se/gensider. php?gid=97 (* Anm: tyvärr borttagen från Canis hemsida) Man kommer då till tidskriften Canis hemsida och kan där se två helt skilda träningsmetoder och synsätt.
Kerstin Malm , FD i etologi, med inriktning på hundars beteende
| cm_ur_djurskyddsperspektiv.pdf |
Utdrag från Djurskyddet nr 1 - 2009 där Kerstin Malm svarar en insändare
Detta är ett svar på en insändare i Djurskyddet nr 1 - 2009 där Kerstin Malm svarar en insändare om Cesar Millan. Om du vill läsa såväl insändare som svar så kan du hitta den på följande adress:
http://www.djurskyddet.se/media/15492/djurskyddet_1-09.pdf
http://www.djurskyddet.se/media/15492/djurskyddet_1-09.pdf
Cesar Millan och jag lär inte ha samma värdegrund och etiska synsätt
DET FÖRSTA jag måste säga är: Jag är inte ensam om att vara kritisk till Cesar Millan.
I Sverige har vår största utbildningsorganisation inom hundsektorn, SBK, tagit officiellt avstånd från Cesar Millans metoder. Många fler har reagerat och på alla sätt försökt stoppa programmen.
Jag refererade förra gången till Canis, en stor och väl ansedd norsk tidskrift, som är mycket kritisk. När Cesar Millan började sändas i Danmark, blev det folkstorm och programmen stoppades i den kanal där de från början visades.
I FRÅGA OM rädda hundar är det helt nödvändigt att träna dem för att de ska kunna leva ett liv utan för stor rädsla. Jag har under många år själv arbetat med problem hos hundar och rädsla är en av de vanligaste orsakerna till att man söker hjälp. Men träning av rädda hundar ska göras på helt annat sätt än det jag sett Cesar Millan praktisera.
Den etablerade metod som finns bygger på att man ska vänja hunden vid en så liten dos av det den är rädd för att den klarar detta utan (större) symtom. Sedan ökar man successivt, vilket ofta gör träningen långsam och tålamodsprövande. Att istället tvinga en hund att vara nära något den är rädd för till dess att den ger upp, är både djurskyddsmässigt och etiskt förkastligt.
JAG TROR ATT vi alla skulle behöva granska mer av det vi ser av hundträning på ett konstruktivt och kritiskt sätt. Jag ska dra en parallell till barn för att visa hur jag menar. Om vi har en duktig lärare som ofta jobbar med barnen på ett effektivt och pedagogiskt korrekt sätt, men ibland anser att man måste ta till en örfil – hur reagerar vi då? Skulle du som läser detta säga – ”Ok för det mesta är ju den här personen duktig och gör så mycket bra för barnen.
Antagligen behövs väl örfilen eller jag kan i alla fall överse med den.” Eller skulle du säga som jag – ”Detta visar något om denna person som är viktigt att notera och reagera mot. Jag delar inte personens värderingar och syn på hur man får handla mot andra människor.” Det är en tydlig varningsklocka att noga överväga vad den personen säger och gör, eftersom jag nu vet att vi inte har samma värdegrund och etiska synsätt. Parallellen till hunduppfostran är tydlig – Cesar Millan och jag lär inte ha samma värdegrund och etiska synsätt. Därför tar jag avstånd från hans metoder.
KERSTIN MALM, FD I ETOLOGI, MED INRIKTNING PÅ HUNDARS BETEENDE
I Sverige har vår största utbildningsorganisation inom hundsektorn, SBK, tagit officiellt avstånd från Cesar Millans metoder. Många fler har reagerat och på alla sätt försökt stoppa programmen.
Jag refererade förra gången till Canis, en stor och väl ansedd norsk tidskrift, som är mycket kritisk. När Cesar Millan började sändas i Danmark, blev det folkstorm och programmen stoppades i den kanal där de från början visades.
I FRÅGA OM rädda hundar är det helt nödvändigt att träna dem för att de ska kunna leva ett liv utan för stor rädsla. Jag har under många år själv arbetat med problem hos hundar och rädsla är en av de vanligaste orsakerna till att man söker hjälp. Men träning av rädda hundar ska göras på helt annat sätt än det jag sett Cesar Millan praktisera.
Den etablerade metod som finns bygger på att man ska vänja hunden vid en så liten dos av det den är rädd för att den klarar detta utan (större) symtom. Sedan ökar man successivt, vilket ofta gör träningen långsam och tålamodsprövande. Att istället tvinga en hund att vara nära något den är rädd för till dess att den ger upp, är både djurskyddsmässigt och etiskt förkastligt.
JAG TROR ATT vi alla skulle behöva granska mer av det vi ser av hundträning på ett konstruktivt och kritiskt sätt. Jag ska dra en parallell till barn för att visa hur jag menar. Om vi har en duktig lärare som ofta jobbar med barnen på ett effektivt och pedagogiskt korrekt sätt, men ibland anser att man måste ta till en örfil – hur reagerar vi då? Skulle du som läser detta säga – ”Ok för det mesta är ju den här personen duktig och gör så mycket bra för barnen.
Antagligen behövs väl örfilen eller jag kan i alla fall överse med den.” Eller skulle du säga som jag – ”Detta visar något om denna person som är viktigt att notera och reagera mot. Jag delar inte personens värderingar och syn på hur man får handla mot andra människor.” Det är en tydlig varningsklocka att noga överväga vad den personen säger och gör, eftersom jag nu vet att vi inte har samma värdegrund och etiska synsätt. Parallellen till hunduppfostran är tydlig – Cesar Millan och jag lär inte ha samma värdegrund och etiska synsätt. Därför tar jag avstånd från hans metoder.
KERSTIN MALM, FD I ETOLOGI, MED INRIKTNING PÅ HUNDARS BETEENDE
| kerstin_malm_djurskyddet_-_02-2009.pdf |
Utdrag från Djurskyddet nr 2 - 2009 där Kerstin Malm svarar en insändare
Detta är ett svar på en insändare i Djurskyddet nr 1 - 2009 där Kerstin Malm svarar en insändare om Cesar Millan. Om du vill läsa såväl insändare som svar så kan du hitta den på följande adress:
http://www.djurskyddet.se/media/17081/djurskyddet_2_2009.pdf
http://www.djurskyddet.se/media/17081/djurskyddet_2_2009.pdf
